lördag 30 januari 2010

Reflektioner

På sistone har ett par personer i min närhet råkat illa ut av såna där till synes fåniga, simpla, enkla misstag. Att halka när man springer från köket tror man ju inte ska förändra livet nämnvärt, men när man faller illa kan det gå illa.

Tänker på hur jag kan tycka att de som utmanar livet ständigt, ni vet de där som bestiger Mount Everest, badar med krokodiler och pussar hajar på film, är helt galna. När det kommer till kritan är det nog ändå just de som är de människorna som fattat meningen med självaste livet. Ju mer man upplever, ju större människa blir man. Ju fler människor du möter, ju större klokhet och empatisk förmåga bygger du själv upp.

Det är ju trots allt så, att ett felsteg på en gräsmatta eller en snedsteg över en tröskel kan kosta dig livet.
Och ett liv i feghet för att riskera något kan onekligen kosta dig själva meningen.

Pingat på intressant.

torsdag 28 januari 2010

Antar vadet

Malin Siwe har idag ett stick (som tyvärr inte finns på nätupplagan) på DNs ledarsida där hon kommenterar mitt blogginlägg från igår.

Hon skriver

"Socialdemokratiska riksdagsledamoten Helen Pettersson, Umeå, kommenterar Göran Thingwalls avhopp på sin blogg under rubriken "Moderat med mod" och ger honom "all heder".
Tusen spänn på att Pettersson inte skriver "Sosse med mod" och "all heder" när en partikamrat blir vilde eller byter parti"

Visst, Siwe, vadet är antaget. Sticket säger nämligen mer om Siwe än om mig, och om hennes syn på politiker. Eftersom hon inte känner mig så vet hon inte att ett av det jag uppskattar mest är människor som är rakryggade och står för sina värderingar. Oavsett partifärg. Om en kollega till mig skulle göra samma val som Thingwall skulle jag säkert tycka att det vore tragiskt för partiet, men jag skulle ha den största respekt för människan som tog ställningstagandet.

Synen på politiker som kallhjärtade cyniker som tar alla chanser till politiska poänger och aldrig ser till människan är tragisk. Tyvärr alltför spridd, och det är upp till både oss politiker, men också i viss mån de som förmedlar och analyserar våra budskap, att bevisa motsatsen.



Pingat på intressant.

onsdag 27 januari 2010

Moderat med mod

Fick ett mail nu på förmiddagen från den moderate riksdagsledamoten Göran Thingvall, som med omedelbar verkan lämnar sina uppdrag och begär utträde ur moderaterna i protest mot regeringens politik.
Hans pressrelease finns inklistrad här nedan.
All heder åt moderater som vågar protestera, de flesta borgare nöjer sig med att protestera utanför offentligheten, vid fikabordet eller i korridorerna. Många kommenaterer har jag hört under den här mandatperioden, viskande borgare som säger att "egentligen tycker jag nog som du....men..." Men vadå? Om partiet man företräder inte längre står kvar där man själv är så ska man göra precis som Thingvall. Gå vidare, och påverka någon annanstans.

I sista stycket i pressreleasen skriver Thingvall : " Efter ett långt arbetsliv skall man inte bli förpassad i skymundan och kategoriserad som exempelvis fattigpensionär, ett begrepp som politiker uttalar som ett statiskt och vedertaget begrepp vilket är en skam för Sverige."

Respekt, Thingvall!

Här följer hela pressreleasen:

PRESSRELEASE;
Jag började min aktiva politiska bana 2004. Hade fram tills dess skrivit i de flesta tidningar och tidskrifter om situationen för privatläkarna på nationella taxan. Framför allt om det regelverk som omgav oss och till viss del idag fortfarande gör. Jag tänkte då 2004 att jag måste in i hetluften för att lyfta dessa frågor och göra ngt åt dem. Gick in i moderaterna 2004 och berättade för framlidne borgmästaren Anders Gustâv om mina planer och han tyckte att det var förträffligt att Solna skulle få en riksdagsledamot. Vi blev ju två som bekant. Karl Sigfrid kom in direkt och jag ngt senare trots att jag kom trea med personkryssen i valkretsen.
Jag gick till val på att göra sjukvården synlig i Sveriges riksdag, föra in min verklighet helt enkelt. Bönade å bad om att få sitta i socialutskottet om än så bara som extra extra extra suppleant men fick höra att det inte fanns plats. Så här med facit i hand förstår jag att man inte vill ha en kliniskt verksam läkare med sin verklighet i detta utskott, speciellt en privatläkare på nationella taxan. Avsikten med min roll i riksdagen har hela tiden varit att tillföra ngt, inte vara här för att lära mig om sjukvården. Jag förstår att detta stöter på patrull med partiets politik. Man skulle kunna tro att en socialminister som skall genomföra stora reformer skulle vara intresserad av att höra, stämma av, med en kliniskt verksam läkare i den egna Alliansen. Att få viktiga synpunkter från sjukvårdens grå vardag men, åter igen med facit i hand, förstår jag att min kunskap och kompetens inte varit önskvärd. Det hade ju självfallet blivit svårare för Hägglund att kohandla med SKL om vårdvalet och framförallt offra läkarna på nationella taxan. Betänk dessutom att Alliansen gick till val med löftet att ordna detta med ersättningsetablering vilket skulle göra det möjligt för läkarna att sälja sina mottagningar. Ett vallöfte som applåderades av alla efter många år i ovisshet. Men ack vilken nit privatläkarna gick på! Framförallt allmänmedicinarna på taxan. Tänka sig att en borgerlig regering till sist, vänner trodde man, sätter en kniv i ryggen på kåren! Men vad hade vi att sätta emot när sjukvårdslandstingsrådet är gift med statsministern som är chef för socialministern!
Jag känner mig i nuläget inte klar med riksdagen. Hade tänkt ställa upp ytterligare en mandatperiod men helt sonika blivit stoppad i nomineringsprocessen. Ngt märkligt med tanke på att jag är ordf i en av fyra sektioner i Solna sedan sex år. Om jag inte ens blir förordad av min lokalförening känns det ngt avslaget. Men det här är väl politik i sin prydno. Se bara på Birgitta Olsson! Lojalitet i politiken är bara riktad uppifrån och ned, s.k. envägslojalitet, vilket jag inte kan ställa upp på. Min lojalitet spretar åt olika håll och blir ju då, märkligt nog, hämmande på den politiska karriären. Jag tycker att det är oerhört viktigt att stå för det jag tycker och tänker även om det går på kollisionskurs med partiet. För demokratin måste det vara enormt viktigt!
Jag väljer därför nu med omedelbar verkan att lämna den moderata riksdagsgruppen och även ordförandeskapet i Ulriksdal/Bergshamrasektionen i Solna. Jag begär dessutom utträde ur Moderata samlingspartiet. Jag stannar kvar i riksdagen fram till valet i september. Jag har begärt medlemskap i SPI – Sveriges pensionärers intresseparti, ett tvärpolitiskt parti för äldrefrågor som bildades -87 och finns representerat i många kommuner och Hallands landsting. Jag är övertygad om att Sverige behöver ett seniorparti i riksdagen. Ett parti som fungerar som en katalysator för äldrefrågor! Nästa mandatperiod skall bli pensionärernas!
Att bli gammal skall vara ngt som varje medborgare med tillförsikt skall se fram emot. Ekonomisk trygghet, anpassad boendeform och om nödvändigt en välkomnande sjukvård. Efter ett långt arbetsliv skall man inte bli förpassad i skymundan och kategoriserad som exempelvis fattigpensionär, ett begrepp som politiker uttalar som ett statiskt och vedertaget begrepp vilket är en skam för Sverige. SPI kommer att verka för en trygg ålderdom för alla och inte göra skillnad. Landets pensionärer och pensionärsorganisationer behöver definitivt en förlängd arm in i riksdagen som garant för en dynamisk äldrepolitik, behöver ett parti för att få makt bakom orden! -Mandatperioden 2010 – 2014 skall bli pensionärernas!
Göran Thingwall
Riksdagen den 26 januari kl 14.30 2010

Pingat på intressant.

tisdag 26 januari 2010

Nya Centerns självmål

Man borde kanske ha slutat förvånas vi det här laget. Men när jag blev tipsad om den här valfilmen som Centerpartiets riksdagskanslis pressekreterare Jonas Pettersson gått ut med inför sin egen riksdagskandidatur så trodde jag verkligen att det var ett skämt.
Det är det inte.

På blodigaste allvar har han varit ute och filmat byggnadsarbetare och beskyller dem för att vara lata och ineffektiva, och att det är på grund av det som byggbranschen inte uppvisar samma effektivisering som andra branscher som han väljer att jämföra med.
I Jonas Petterssons värld har visst inte arbetsgivaren något som helst ansvar. Hans recept för lösning? Konkurrensutsättning. Lönekonkurrens, så klart.

Att de nya centerpartisterna har en helt annan, nyliberal, syn på omvärlden har nog inte gått någon förbi, det syns på opinionssiffrorna, men att så fullkomligt desertera från partiets gamla värderingar är inget annat än häpnadsväckande.

Jag hoppas att många ser filmen, alldeles oavsett vilken partifärg man har, för den här filmen visar med all önskvärd tydlighet att det inte finns kvar någon tro om allas lika värde i det nya C. Klasspolitiken blir mer tydlig än på länge.
Maud Olofsson var ute med en debattartikel för en tid sedan och ville att valrörelsen 2010 skulle präglas av värderingar. Jag säger ja tack, gärna det. Bara ni står för era åsikter.

Filmen debatteras flitigt på flera håll, bland annat i den här tråden på byggnadsarbetaren Calle Fridéns blogg UtsiktFrånEttTak. Där försvarar andra centerpartister av den nya generationen de åsikter som förs fram i filmen. Klart läsvärt.

Pingat på intressant.

måndag 25 januari 2010

Centerkrisen

Kan inte undanhålla er följande ledare från dagens Norra Västerbotten (texten även inklistrad nedan), om Centerpartiets djupa kris. Det är många som skrivit om partiets problem, och det finns all anledning att återkomma i frågan. Norra Västerbottens ledarsida är inte kända för att kritisera högern, vilket också lyser igenom i denna ledare, men kritiken mot C är inte nådig idag.
Jag kommer garanterat att återkomma med fler egna analyser i ämnet, men för stunden så nöjer jag mig med att sprida omnämnda ledare, som kommer här;

"Centern på osäker mark
Valet 2006: Centern gör ett bra val, blir näst största borgerliga parti med nästan 8 procent av rösterna, partiledaren Maud Olofsson blir näringsminister och vice statsminister. Riktlinjer dras upp i förtroenderådet. Nu ska Centern växa, bli en maktfaktor att räkna med. Målsättningen är att bli dubbelt så stort efter valet 2010.
Inför valet 2010: Centern har inte fördubblat sitt väljarstöd. Enligt de senaste opinionsundersökningarna är i stället Centern ett nästintill halverat parti. Det är nu bekymrade partisekreterare brukar träda fram och med myndig stämma förklara att en opinionsundersökning är en opinionsundersökning och att det är på valdagen som det ska avgöras. Opinionen kan förvisso svänga på åtta månader, men det finns anledning för partiets valstrateger att känna djup oro. För Centerpartiet är ett parti som skurit av banden till sina kärnväljare, de gamla bondeförbundarna, småföretagarna, delar av miljörörelsen och därtill övergett regionalpolitiken. De gamla väljarna känner inte igen sig samtidigt som de nya lyser med sin frånvaro. Centern har blivit ett borgerligt parti, bland andra borgerliga parti.
I helgen fastställde Centerpartiet i Västerbotten sina nomineringslistor. Toppar gör som väntat partiledaren Maud Olofsson, Högfors, Robertsfors, med Helena Lindahl, Bygdsiljum, på platsen närmast därefter. Två politiker som i mångt och mycket personifierar det ”nya” Centern. Nu har de ett styvt jobb framför sig.
Det går självklart att peka på enskilda händelser bakom raset: hanteringen av Saab och Vattenfall, omsvängningen i kärnkraftsfrågan, de icke uppfyllda löftena till småföretagarna om ett förenklat regelverk och avsaknaden av en offensiv regionalpolitik. Lägg därtill en partiledare som av många upplevs som kaxig och alltför påstridig. Men det inte i enskilda händelser som Centerns ras står att finna. Det är i helheten.
På drygt tre år har Centern förvandlats från alliansens näst största parti till dess svagaste kort – tillsammans med Kristdemokraterna. När Moderaterna blev ”nya” Moderaterna lyckades man växa genom att dels dra till sig nya väljare, dels behålla sina kärnväljare, precis som förre Centerledaren Thorbjörn Fälldin gjorde i succévalet 1973 då Centern fick 25,1 procent av rösterna. Men när Centern skulle bli ”nya” Centern var det mycket som gick fel. Partiet har lyckats skrämma bort sina gamla, trogna väljare, samtidigt som man misslyckats med att dra nya till sig.
Moderaterna lyckades med den svåra konsten att förnya ett parti – Centern misslyckades. Och nu är goda råd dyra."

Pingat på intressant.

söndag 24 januari 2010

opinionsreflektioner

Även i senaste SIFO leder oppositionen stort, opinionsmätningen visar att s-v-mp leder med 10% över den sitttande regeringen. På fallrepet ligger dock Kd, och inte heller Centern är så stadiga i de sista mätningarna.

Självklart gläds vi åt de siffrorna, med all rätt, men vi vet också att mycket kan hända innan valet. Den svenska väljarkåren har blivit allt mer flexibla, och fattar beslut om vilket parti man ska rösta på allt senare - och beroende på dagsdebatten. Om detta kan man tycka vad man vill, men jag ser det som ett tecken på att vi inte längre lyckas nå ut med de ideologiska frågorna. Vi har en stabil ideologisk bas som ligger till grund för alla de dagliga besluten vi fattar, och vi är helt enkelt för dåliga att prata om den.

Anmärkningsvärt i denna opinionsundersökning, precis som i många andra, är att det är en så stor del av pensionärerna som tänker rösta borgerligt. Sitter i skrivande stund och diskuterar med min mor, som är en av de många pensionärer som är väldigt upprörda över regeringens politik på många plan, och så även när det gäller beskattning av pensionerna.

Nog kan jag tycka det är konstigt att över 50% av väljarna över 65 år verkar tycka att det är ok med en regering som tycker att de ska betala mer i skatt än vad jag gör. Många pensionärer har knappt en chans att klara sina vardagliga utgifter, och skulle verkligen behöva de där extra kronorna. Framförallt tycker dock jag (och mamma) att det är principen som är helt vansinnig. Att börja luckra upp i skattesystemet så att man betalar olika skatter beroende på var i livet du står, och dessutom så att de som har det kärvt ska ha HÖGRE skattesats än andra, det är inget annat än cyniskt. I alla fall om man har min grundideologi som riktmärke i livet.

Desto mer glädjande visar även denna undersökning att de röd-gröna har ett oerhört stort stöd hos de unga. Det är ändå de som ska bygga vidare på samhället, och det glädjer mig att högern får så lite som 22 % i den gruppen.
Fast jag är inte förvånad - för är det några som är helt bortglömda i den sittande regeringens politik så är det de unga. Med massarbetslöshet i ungdomsgenerationen och en regering som ser det - men vägrar åtgärda det, så vore det katastrofalt med fyra års borgerligt styre till.

Jag har sagt det förut, och kommer att säga det många gånger till - vi har inte råd, varken ekonomiskt eller mänskligt, att lämna en halv generation utanför.

Pingat på intressant.

lördag 23 januari 2010

Respektlösa Posten

Läser med stigande vrede i dagens VF om Bengt Wilson, som blivit uppsagd från Posten i Umeå efter 39 års anställning.
Anledningen?
Attt han inte är snabb nog att mata in videokodningar. Bengt klarar 1000 brev i timmen, kraven i Umeå (krav finns inte på någon annan terminal) är 1560. Själva kodningen upptar ca 15% av den totala arbetstiden. Ganska fort kan man inse att det borde gå att lösa problemet med att minska just Bengts andel tid vid kodningen.

Men Posten Umeå säger nej. Kan man inte prestera fullt är man inte välkommen. Posten säger upp Bengt och fem av hans kollegor, varav ingen har mindre än tio års anställning, och plockar in ny personal. Dessutom har de mage att påstå att de "anser sig följa lagen och ta ansvar".

Ansvar? När någon varit lojal anställd i 39 år och blir utslängd på grund av företagets ovilja att lösa en allt annat än omöjlig situation? Och jag vill se den lagtext företaget anser sig följa..

Posten i Umeå har dessutom börjat med en ny devis, att alla ska vara anställda på 100 %. Samma "nysatsning på heltider" har jag stött på hos en del metallföretag. Konsekvensen av detta blir att de som inte kan prestera 100% får packa och gå. I dagens arbetsliv ska det inte finnas plats för de som inte är "perfekta" (dvs perfekta enligt en arbetsgivares definition). När man förlorar jobbet så ska man dessutom in i ett av regeringen havererat A-kassesystem. För du lär ju inte vara så het på arbetsmarknaden om du fått sparken för att du inte duger till.

39 år. Det är en lång tid. Finns det ingen respekt kvar på dagens arbetsmarknad?

Fackförbundet SEKO tar såklart strid för Bengt och hans kamrater. Ärendet är på väg upp till central förhandling, och SEKO tänker driva det upp till Arbetsdomstolen om de inte får en lösning. Bra SEKO, kör på hela vägen!! Vi kan inte tolerera när människor trampas på på det här viset, och tack och lov har vi fortfarande en stark fackföreningsrörelse i det här landet, trots regeringens ambitiösa försök att krossa den.

Till Bengt och hans kamrater säger jag: Respekt! Stå på er!

Pingat på intressant.

söndag 3 januari 2010

Liten paus...

Som ni ser har jag inte bloggat på länge.
Det beror sannerligen inte på att jag inte har något att säga, snarare tvärtom....
Nu har jag dock bestämt mig för att fortsätta mitt uppehåll ett par veckor till. I slutet på januari är jag tillbaka - då med full kraft och styrka, vi har mycket att diskutera de kommande månaderna!
God fortsättning till er allihop, och - på återseende!!

Pingat på intressant.